Det är knappt en månad kvar. Sedan åker jag. Vissa människor har inte kopplat det än, och det är nog bäst så. Jag gör detta för min egen skull, verkligen. Men jag fungerar lite som Zlatan. Jag triggas upp när folk underskattar mig. Inte tror på mig. Jag skulle vara en lögnare ifall jag sa att det inte får min vilja att bli ännu starkare. För jag känner mig själv ut och in, även om jag ibland förvånas utav mig själv. Jag vet att jag kommer att klara det. Jag må gråta blod ett tag, men det går över.
Jag har nog inte kopplat det helt än. Det finns stunder då jag ligger sömnlös och gråter mig till sömns och stunder då jag planerar hela sommaren och kommer på mig själv att jag snart ska åka. De sista veckorna kommer förmodligen att rubba mig totalt. Jag kommer nog må psykiskt dåligt och gråta alldeles för mycket åt allting. Men det spelar ingen roll.
De frågar mig hur de ska bli mellan oss. han och jag. Ingenting. Jag åker av en anledning, jag kommer inte att bära med mig allting till London. Så visst svider det i hjärtat att allting är som bäst nu. Jag tycker om honom, men jag tycker om mig själv mer. Bara därför.
Du är nästan glömd, ett bortflaganat nagellack, ett levande ärr. För du rör fortfarande om i min själ, kastar om bland mina minnen, mina sår, mina tankar. Får mig att ångra dig. Får mig att önska tiotusen gånger att jag aldrig någonsin träffat dig och dina försök till att läsa mina tankar. Mitt innersta. Jag vet att du tror att du känner mig, att du ser rakt igenom mig. Du säger att jag är transparent för dig. Att mina tankar fastnar i din handflata så fort du drar fingrarna genom mitt hår. Att mina ögon spelar upp en bild av dig så fort våran låt spelas. Att jag bitar på mina naglar när din doft uppenbarar sig. Men här bakom skärmen skrattar jag åt dig, dina utläggningar om vem du tror att jag är. Vem jag var eller vem jag kommer att bli. Jag skriver nya drömmar, nya visioner, varje dag och du är inte delaktig. Du står kvar med gamla minnen, drömmar och gamla vanor. Jag var aldrig din, du lånade mitt hjärta men du fick aldrig min själ. Du förlorade. Du kastade dig in i något du aldrig klarade av, men du vill inte erkänna det. Fortfarande inbillar du dig själv att du är den som var rätt, som fortfarande är. Eller den som var den som kunde rädda mig från mig själv, mina demoner och mina mörka orosmoln. Men jag kan tala om för dig, jag klarar mig. Jag har mött spöken utan dig och det har regnat istappar utan att du har stått brevid. Jag klarar mig utan dig. Jag har läkt såret, ärret är bara där för att få mig att inte göra om samma misstag. Så jag antar att även en idiot som du fyller en funktion i mitt liv.
